Bokreception – släppa taget

Boken är skriven av Katarina von Bredow och är en Drama och romantik bok som jag oftast brukat tycka är spännande att läsa. Vanligtvis brukar inte jag gilla ungdomsböcker som utspelar sig i modernitet som den här värkar göra. Kollar man på deras språk, klädstil och miljö så skulle det helt klart utspela sig nånstans på 2000-talet. Oftast brukar såna här böcker innehålla mycket svordomar och sånt nästan alla ungdomar gillar att göra idag som att dricka och ligga med varandra, men det är inget jag någonsin ens skulle kunna tänka mig att vilja göra. Så därför tror jag inte det här boken rikt var min still efter att ha läst baksidan och hört andras tankar om författaren osv. Men jag tänkte ändå ge mig på ett försök eftersom att omslaget såg lite lockande ut.

Boken handlar om en 15 årig tjej som heter Elsa, alltså huvudperson. Hon har även en tvillingsyster som heter Stella som också är med rätt mycket i boken, men inte lika mycket som Elsa. Mina förväntningar kring Elsa stämde nog rätt så bra in på den beskrivningen om henne och hur jag tänkte hon skulle va innan jag började läsa. ”Medan Elsa helst håller sig för sig själv är Stella utåtriktad och nästan tanklös.” ” Elsa är hemligt förälskad i Elliot, något som hon inte ens berättat för sin tvillingsyster Stella.” ”Ingen ska få blottlägga hennes inre”. Enligt dessa beskrivningar förväntade jag mig att Elsa skulle vara en väldigt egen och blygsam person och det va hon ju också men jag förväntade mig inte att hon skulle ha ett så bra förhållande med sin syster som hon värkar ha och inte heller förväntade jag mig att hennes syster skulle vara så poppis med alla som hon värkar vara, jag förväntade mig nästan att Stella knappt skulle ha nån hjärna efter hennes beskrivningar, ”är Stella utåtriktad och nästan tanklös” eller ”Stella ler mot mig och blinkar överdrivet med sina grön målade ögonlock.” tex. Hon låter som än rätt vimsig och tanklös person för mig och inte på att tala om hennes kommenterare och utspridda, öppna tankar och idéer desto längre in man kommer i boken. Som tex idéen hon hade om en fest där alla kunde bara älska varandra. Det tycker jag låter som den nog mest korkade idéen i världen, varför inte bara bjuda in alla hjärtekrossade gubbar också om hon ändå tänkt bjuda så på sig själv. Iallafall många såna här korkade saker, oftast från Stella, dyker upp lite här o där i boken och det är inget som jag tycker varken är nåt speciellt roande eller fascinerande att läsa. Elsa älskar att måla, det är helt klart och det är även det boken börjar med, att hon står och målar ut sina känslor med färger och penslar på sin duk. Det är i alla fall en sak vi har gemensamt. ”Det är som om jag sjunker in i bilden, som om den är runt omkring mig istället för på en fyrkantig duk i bildsalen” jag förställer mig nog nått liknande när jag väll är inne i en bra målning speciellt på sommaren med alla fina och varma färger. Fast för henne är inte hennes mål att bara bli bra på att måla. Elsas första och största mål är nog att kunna få Elliot som hon är så hemligt tok kär i att lägga ögonen på henne. Det är mycket drama och känslor som kommer emellan på många olika tillfällen i boken. Som tex när de ska stå i drama klassen i en ring och uttrycka sina sanna och inre, djupaste känslor för varandra. Fast allt drama hänger inte bara mellan Elsa och Elliot, även hennes syster Stella och Elsa blir det mycket drama emellan. I början värkar de ha ett rätt så bra förhållande mellan varandra, de är snälla och berättar det mesta för varandra i alla fall Stella. Men desto längre in i boken man kommer desto mer ”ställs systerskapet på prov” som Kristina von Bredow beskriver det. Speciellt när det kommer till ämnet ”Elliot”. Eftersom Stella knappt vet om Elsas djupaste innersta hemligheter så kan ju hon inte hjälpa att prata om första, bästa killen och desto längre Elsa håller det inne för sin syster desto mer får hon höra från sin syster och desto djupare växer ilskan och smärtan inom Elsas känslor för sin syster och Elliot. I slutet värkar allt i alla fall lösa sig. Det är lite svårt att hänga med för de håller på att hoppa fram rätt mycket de sista sidorna så det kan bli svårt att hänga med men även om de svåraste och mest förvirrande delarna kommer på slutet och de mest känslosamma så värkar de sluta väl.

Jag tycker nog inte det här är någon bok som jag skulle rekommendera eller läsa igen för det här var inte min typ av bok som jag gillar att läsa. Det beror ju även på författaren men jag tycker att den här författaren värkar vara rätt enkel och kanske lite tråkig, i alla fall utefter boken. Om jag skulle ge den här boken ett betyg mellan 1-5 skulle den nog få en två av mig eftersom den var lite tråkig och jag skulle nog förväntat mig lite mer efter omslaget av boken men jag tycker att den skulle varit lite mer miljöer och lite mer saker som kunde hända och inte lika mycket vimmel kring Elsas känslor och tankar som det mesta värkar handla om. Jag har ju alltid tyckt om drama och vissa typer av romantik ibland men den här boken var nog inte riktigt min smak ändå, fast smaken är ju som baken som man brukar säga.